När är man färdig med digitaliseringen?

När är man klar med IKT(digitalisering) utvecklingen i sin skola/kommun? Denna fråga ställdes för ett tag sedan av den eminenta kollegan Emil Jansson på Facebook i en grupp för IKT-pedagoger. Att kunna blir klar med digitaliseringen är enligt någon i de följande kommentarerna en lika konstig fråga som att man skulle kunna säga att man är klar med undervisning. Andra kommentarer handlade om att det kommer hela tiden ny teknik att förhålla sig till så därför kan man inte bli färdig med digitaliseringen.

Bild: Pixabay Unsplash  CC0 Public Domain

Om vi ändå stannar till kring relevansen i frågan och ser om det kan finnas anledning att säga att man i någon fas kan anse att man faktiskt är färdig med digitaliseringen i en skola/kommun. Låt oss anta att en skola har lyckats bygga upp en väl fungerande infrastruktur när det gäller tillgång till internet råder hög stabilitet och det finns hållbar hårdvara till lärare och elever. Nätet funkar alltid och datorerna går som klockor. Utöver detta har det hänt mängder av positiva saker i undervisningssituationen. Både lärare och elever jobbar kreativt med olika digitala verktyg. Det flippas klassrum och byggs hemsidor. Elever och lärare bloggar och vänder sig ut i världen med sina arbeten. Feedbacken till elever har dramatiskt ökat eftersom det går att göra så mycket mer effektivt genom digitala verktyg. Lärare och elever jobbar med ett källkritiskt perspektiv och analyserar informationshantering i digitala miljöer. Elever som har behov av kompensatoriska verktyg har en smidig tillgång till dessa i alla sina lärsituationer. Lärare delar med sig och jobbar kollaborativt med hjälp av ny digital teknik. Ja vi kan fortsätta ett tag till och beskriva allt positivt som har hänt på denna exempelskola och säker känner många igen sig i denna beskrivning av var skolan idag befinner sig digitalt. Kan vi då inte luta oss lite tillbaka och säga att vi är färdiga med digitaliseringen, nu är det bara att jobba på?

Det går att se denna fråga ur många olika synvinklar, men jag vill här anlägga två perspektiv för att problematisera lite kring beskrivningen ovan, bredden och visionen.

När vi tittar på var våra verksamheter befinner sig när det gäller hur väl digitaliseringen fungerar i undervisningen är det lätt att vi anlägger ett "topp-perspektiv". Det vill säga att det som vi ser som bevis är det som händer i undervisningen hos ett antal lärare. Så om vi istället för att titta horisontellt på ett övre skikt istället analyserar vår verksamhet i lodrätt perspektiv och tar hänsyn till den variation som då förmodligen kommer att framträda skapas en annan bild. En utmaning är alltså att skapa en hög lägsta nivå för alla lärare som jobbar på våra skolor, inte bara en topp utan en stor bredd. Att med fokus på digitaliseringen ha ett synsätt där alla lärare kan bli bättre, oavsett hur bra de är idag, gör det omöjligt att säga att man någon gång är färdig med digitaliseringen. Framför allt ser jag det som en jämlikhetsfråga ur ett elevperspektiv. Den digitala kompetens som du har möjligheten att bygga som elev får inte avgöras av vilken eller vilka lärare du möte i undervisningen. I detta ligger ett ansvar för ledning och även exempelvis IKT-pedagoger att ständigt jobba med lärares digitala kompetens för att säkerställa att våra elever ska kunna bygga sin digitala kompetens tillsammans med kompetenta lärare.

Att säga att man som skola är färdig med digitaliseringen kan även vara ett uttryck för att man helt enkelt saknar en bild av vad som är nästa steg. Om vi tittar tillbaka på beskrivningen av skolan ovan kan det finnas en upplevelse att det inte går att göra så mycket mer utan att tillse att alla lärare har relevant digital kompetens. I så fall finns det en brist på visioner när det gäller digitaliseringens möjligheter i undervisningen. Då gäller det att höja blicken och ägna sig åt en omvärldsspaning för att kunna bygga en vision om hur god undervisning med digital förstärkning kan se ut i ett framtidsperspektiv. Hur kan vi utnyttja de möjligheter som digitaliseringen ger oss genom exempelvis en frihet i tid och rum? Att efter en analys av vilka digitala möjligheter som finns gäller det att belysa den egna verksamheten ur olika infallsvinklar. Hur organiserar vi egentligen utbildningen och hur skulle digitala möjligheter kunna bidra till förstärkning? Hur kan digitala verktyg bidra till att stärka elevernas lärprocesser? Hur kan lärares lärande se ut i digitala miljöer? Flera frågor finns att ställa för att kunna skapa en vision av undervisning där digitala verktyg är en naturlig del. Här bör till exempel även den kommande nationella IT-strategin spela en viktig roll. Det gäller sedan att kunna välja ut vissa delar och omsätta det i praktiskt handling, att konkretisera ett nästa steg.

Så nej, vi kan aldrig säga att vi som skola/kommun blir färdig med digitaliseringen. I detta ligger den härliga utmaningen för oss alla som verkar i den svenska skolan idag.

BETT - Skolledning och digitalisering

Med fokus på skolledares betydelse för skolans digitalisering gav jag mig iväg mot London och BETT i regi av Lin Education. När jag nu tittar i backspegeln kan jag se ett antal mycket givande dagar på rektors- och ledningsspåret. Upplägget hade en tydlig röd tråd som handlar om förmågan att kunna berätta våra berättelser. Berättelser om den verksamhet som vi befinner oss i, men även berättelsen om den skola som vi ser framför oss, att kunna skapa en vision av hur skolan kan se ut framöver. Katrice Hornsley, Darja Isaksson och Sven Törnkvist bidrog till att på olika sätt foga sina berättelse till en helhet.

Vi som deltagare sattes i grupper för att skapa ett koncept för hur lärande kan fungera i en skola där digitaliseringen tagit flera steg framåt. En liten idé om hur det här arbetet gestaltade sig kan du få genom att titta på grupp tolvs kreativa enminutersfilm på Instagram-konto rellinbett här. Inte lika kreativt, men med samma tankegods kom grupp 30 fram med denna film:

Jag anser att varje skolledning i Sverige idag behöver dessa processer för att kunna se en vision av en framtida skola och hur den kan komma att se ut. Detta syftande till att vi kan skapa en skola som är relevant för både elever och lärare. Det finns en fara i att utbildningen blir ett nytt Kodak, att vi inte ser vad som är på gång och därmed slutar att vara relevanta för våra kunder (läs elever). En annan mycket tydlig insikt som jag tar med mig är att detta arbete inte är möjligt att fullt ut genomföras på enskilda skolor eller av enskilda huvudmän, det kommer att krävas samverkan på flera nivåer. Att skapa en nätverkande skola där varje elevs förutsättningar tas till vara på bästa sätt, som är en gemensam tråd i filmerna ovan, är inget som varje skola själv kan uppfylla.

Vi befinner oss i en brytpunkt på många olika sätt, vi är inne i det som av vissa kallas den fjärde industriella revolutionen. Teknikens utveckling skapar helt andra förutsättningar för våra liv och våra beteendemönster. Att blicka bakåt 20 år och se hur vårt beteende kring hur vi tillägnar oss information, tar del at kultur och nöje och lär oss nytt med mera ger perspektiv. I denna brytpunkt står skolan inför en rejäl utmaning att transformera sig så att den blir relevant både för elever och lärare.

Jag tar i det här sammanhanget med mig två citat från dagarna på BETT: "Framtiden är redan här, den är bara ojämnt distribuerad" och "Tänk digitalt först". Inte för att jag inte hör dessa tidigare utan att de får en sådan tydlig relevans i förhållande till hur vi ska kunna föra digitaliseringen framåt. Att framtiden redan är här betyder att vi har den teknik som skulle kunna digitalisera och kvalitetshöja flera av våra processer i skolan. Att alltid tänka digitalt först innebär inte att allt i skolan ska göras digitalt, men det är ett tankesätt som skulle kunna synliggöra vad som skulle kunna digitaliseras i utbildningen med elevernas lärande i fokus. Det handlar om att kunna se dessa processer på tre nivåer, digitalisering av processer för att organisera utbildningen, digitaliseringen av undervisningen och lärprocesser, digitaliseringen av elevens egen miljö. Om vi blir duktigare på att alltid tänka digitalt först kommer vi att få syn på delar som vara de första stegen mot en vision som bygger på att ta tillvara varje elevs förutsättningar.

Många kloka ord blev även sagda på det avslutande Lin Talks och i det här sammanhanget tycker jag att Karl Alfredssons avslutningsord kan vara lämpliga som utgångspunkt i en handlingsplan,
"Om du har en idé se till att bara göra den"

Inför BETT 2017

Återigen är det dags för en delegation från Kalmarsunds gymnasieförbund att öka till BETT. Det pratas nu mer och mer om hur viktigt det är att förbereda sig väl till denna typ av konferenser för att man ska få ut så mycket som möjligt av den. Horisonten har gått ut med en bra checklista inför årets BETT. Jag känner att det är viktigt att hålla ett speciellt fokus för att kunna koppla det som just nu är mest angeläget i ens verksamhet till det man kommer att uppleva under de här dagarna. Att splittra sig alltför mycket kan leda till att det blir väl många saker som konkurrerar om tankar och reflektion. För min del är det framför allt ett fokus på skolledningars roll i digitaliseringen av skolan som är mest aktuellt. Detta i ett perspektiv att stötta rektorer i sin roll att leda digitalisering i ett skolutvecklande perspektiv. Hur kan en process se ut när det gäller att gå ifrån ett nu till ett sedan i skolutvecklingen? Hur kan man på en skola sätta igång förändringsprocesser? Vilka olika modeller kan man tänka sig att använda för att skapa förståelse och handlingskraft hos rektorer?  Hur jobbar vi med lärares kvalitet i undervisningen? Frågorna är många i detta tema och jag hoppas att ta med mig mycket mer utöver de här frågeställningarna efter dagarna i London.

Utöver detta fokus handlar naturligtvis denna form av konferens om möten av olika slag, så som tydligt framgår av checklistan ovan. Jag har som mål att kring det fokus som jag valt som handlar om skolledares roll i digitaliseringen hitta minst två kontakter som jag kommer att återkomma till efter BETT på något sätt. Just att återkomma och att det inte bara blir ett kort möte utan att kunna bygga vidare är en del av det efterarbete som är så viktigt för att omsätta det upplevda till den egna verksamheten.

Så klart kommer det att vara andra delar än det som jag nämner ovan som jag kommer att ta med hem, det kommer exempelvis att släppas ny hårdvara som är kopplat till vår verksamhet under BETT. Sedan hoppas jag även på den där överraskningen det du inte kan förbereda dig på. Ser nu fram emot några spännande dagar i London och har väl all anledning att återkomma på bloggen med några tankar därifrån.

Likvärdighet, digitalisering och lite PISA

11.00 6 december 2016 bänkade vi oss runt datorn och följde Skolverkets presentation av den senaste PISA-mätningen som om det skulle har varit ett idrottstävling där Sveriges prestige stod på spel. På sätt och vis kunde vi efter presentationen känna oss lite som vinnare eftersom det visade sig att resultaten för svenska elever vänt uppåt i läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Förhoppningsvis kan den vändande trenden bidra till en något mer sansad debatt inom svensk skola där domedagsargumentationen får träda tillbaka något. Efter förra PISA-chocken kunde vi se en skola med ganska lågt självförtroende och att det var fritt fram för alla möjliga konstiga tankar kring hur problem i skolan skulle lösas. Vad jag nu hoppas är att vi kan se en skola med ökad självförtroende ta sig an de utmaningar som finns och fortsätta arbetet med att stärka elevernas kunskaper inom olika områden.

Det område som tydligast utifrån PISA framträder som en utmaning är att likvärdigheten inom
svenska skola minskar, vi har fått en mer ojämlik skola. Så även om vi kan glädjas åt bättre resultat vad gäller elevers kunskaper står vi inför uppgiften att skapa likvärdiga förutsättningar för alla elever. Detta arbete måste naturligtvis ske på många olika fronter, det handlar om så stora frågor som socioekonomiska faktorer, boendesegregation, skillnader mellan kön, nyanländas utbildning, det fria skolvalets påverkan, skolsegregation. Ja det är definitivt en fråga som kommer att kräva en rejäl analys och kraftfulla åtgärder för att trenden ska vändas.

garalt (Pixabay)

I detta forum finner jag det lämpligt att fokusera på det område som är kopplat till min roll som IKT-pedagog. Även digitaliseringen inom skolan är en viktig del när det gäller att skapa likvärdiga förutsättningar för alla elever.

I den nationella IT-strategi som Skolverket har tagit fram kan vi läsa:

"Skolverket gör bedömningen att den samlade effekten av förslagen kommer att
innebära att förskole- och skolenheter, med förskoleklasser och fritidshem, kommer att vara väl rustade att fortsatt utveckla användandet av digitaliseringens alla
möjligheter för att uppnå en tidsenlig undervisning med goda resultat. Samtidigt
innebär förslagen en avsevärt höjd ambitionsnivå framförallt när det gäller att skapa
likvärdiga förutsättningar för alla barn och elever oavsett var i landet de bor." (s. 54)

Vidare skriver Skolverket att man bedömer att det är speciella grupper som kommer att gynnas av de förslag som läggs fram, elever med annat modersmål än svenska, elever som behöver särskilt stöd och att skillnad som bygger på socioekonomisk bakgrund och kön utjämnas.

Vad är det då som kommer att krävas av verksamheter för att Skolverkets förslag ska få genomslag?
Jag kan se tre områden som är viktiga att reflektera kring, infrastruktur, det strategiska ledarskapet och kompetensutveckling.

Infrastruktur
Den digitala infrastrukturen ser idag mycket olika ut i Sveriges skolor. På många håll är den väl utbyggd genom att lärare har god tillgång till digitala verktyg och ett väl fungerande trådlöst nätverk. Tyvärr är det fortfarande alltför vanligt att undervisning bedrivs i undermåliga digitala miljöer. Den nationella IT-strategien sätter nu press på huvudmän att se till att infrastrukturen och tillgången till moderna digitala verktyg blir ett prioriterat område. De huvudmän som har släpat efter i denna satsning måste nu ta sitt ansvar och se till att skapa goda förutsättningar för digitalt arbete på sina skolor. Att komma igång sent med detta arbete kan ha både sina fördelar och nackdelar. Bland fördelarna finns att det är många huvudmän som kan dela med sig av erfarenheter både kring det som har fungerat och det som inte fungerat så väl. Här gör även Skolverket en lovvärd insats genom att tala om sitt ansvar att bygga upp nätverk mellan olika huvudmän för att sprida erfarenheter kring digitaliseringen av skolan. Bland nackdelarna kan finnas den ekonomiska delen. För de som kommit igång sent med digitalt utvecklingsarbete kan det med press från Skolverket kännas frestande att gå på "billiga" lösningar. Kostnader för den digitala satsningen blir då låg till att börja med, men om det är låg kvalitet på den digital hårdvaran man väljer är risken stor att det blir en hög kostnad på sikt. Den allra högsta kostnaden kan vara att en sådan satsning helt tappar förtroende hos de som ska använda verktygen, lärare och elever. Alltså kommer det att krävas en hög beställa kompetens för att rätt kunna bedöma vilka utbyggnader av infrastruktur som behöver göras samt vilken hårdvara som passar den egna verksamheten bäst.

Strategiskt ledarskap
Att skolledningen har en enormt viktigt roll i skolans digitalisering kan inte nog framhållas. Tidigare på denna blogg har jag skrivit om Digitalisering och skollednings roll. Där tar jag bland annat upp den förståelse som skolledare behöver skapa för att kunna leda arbetet kring digital utveckling. Till viss del måste denna förståelse även inbegripa de frågor som rör infrastruktur som ovan beskrivits. De flesta skolledare i våra skolor har någon form av pedagogisk bakgrund, oftast har de själva varit lärare. Det innebär att de har en pedagogisk plattform för sitt ledarskap i förhållande till lärare. Dock är det inte alls säkert att de har samma förståelse kring frågor som är kopplade till den digitala arenan. Viktigt är att rektorer i sitt strategiska arbete ser att digitaliseringen egentligen bara är en dimension av det "vanliga" skolutvecklingsarbetet. Frågor som rör digitaliseringen ska inte vara något som är frikopplat från det övriga arbetet som görs för att stärka kvaliteten på undervisningen. Däremot är det viktigt att rektorer har en tydlig bild över hur undervisningen på den egna skolan ser ut ur ett digitaliseringsperspektiv, att man skaffar sig en bra bild över nuläget. Här kan verktyg som SKL:s LIKA vara ett bra sätt att skapa denna bild, eller tydliggöra för rektorer vad de behöver söka mer kunskap om. Skolledare behöver vidare kunna formulera en framtidsbild över hur man vill att den digitala kompetensen hos lärare och elever ska se ut. Utifrån nuläge och framtid skapas sedan en handlingsplan för det digitala utvecklingsarbetet som har tydlig koppling till de pedagogiska mål som är prioriterade i verksamheten.

Kompetensutveckling
På många håll, och inte minst i den nationella IT-strategin, talas om behovet av kompetensutveckling för lärare. Ur ett likvärdighetsperspektiv är det otroligt viktigt att lärare generellt har en god digital kompetens. Vilken lärare elever har ska inte vara avgörande för möjligheterna för eleverna att skaffa sig en egen hög digitala kompetens. Som det ser ut idag är det många lärare som har anammat ett digitalt arbetssätt i sin undervisning och undersöker de nya möjligheter som finns för att främja elevers lärande. Andra lärare ställer sig mer tveksamma eller bedömer att de inte har tillräcklig egen kompetens för att fullt ut utnyttja de digitala möjligheter som finns. "Kompetensutvecklingsinsatser när dock inte alltid dem med störst behöv, och är ojämnt fördelad över landet" konstateras i den nationella IT-strategin (s. 26). Då kommer det bland annat för IKT-pedagoger och skolledning innebära att identifiera de behov som finns hos olika lärare och sedan skapa aktiviteter utifrån det. Varje skola behöver vidare se över hur stödstrukturer för lärare ska se ut, det kan vara vissa lärare som har specifika uppdrag kring IKT eller så finns IKT-pedagoger. Inom Kalmarsunds gymnasieförbund har vi goda erfarenheter av att IKT-pedagoger är en viktig stödjande struktur för digitaliseringen. I vårt arbete utgår vi från fyra nyckelbegrepp som är ledande för kompetensutvecklingsinsatser. Anpassat, det finns en stor spännvidd bland lärare när det gäller digital kompetens därför krävs en anpassning av insatser. Hållbart, det ska finnas en uthållighet i insatser som görs. Kollegialt, detta med övertygelsen att lärande bäst sker tillsammans med andra. Undervisningsnära, insatser ska ha direkt koppling till lärares undervisning och elevers lärande. Oavsett vilken modell en skola väljer när det gäller stödstrukturer för lärares digitala kompetens är det ett viktigt strategiskt beslut som huvudman måste ta.

Med något bättre resultat i senaste PISA-rapporten är förhoppning att vi inom skolan med lite större självförtroende kan jobba vidare med viktiga frågor såsom en likvärdig utbildning för alla elever och inte minst om det digitala området.

Nytt år och nytt liv

Vi närmar oss nu julen och avslutet på 2016. Så här i nyårstider är det aktuellt med löften hit och dit och jag brukar inte hänfalla åt den sortens aktiviteter, men i år tänkte jag faktiskt göra ett undantag. Den här bloggen ska få ett nytt liv under 2017. För att inte ställe målsättningen alltför högt är löftet till mig själv att 2017 ska bli det är som det finns flest inlägg att finna på denna blogg. Varför då detta nyvaknade intresse just nu? Jo det har sin förklaring i att jag för första gången fått en individuell utvecklingsplan kopplad till mitt arbete som verkligen är värd namnet. Ja den är väldigt omfattande och kan vid första anblicken verka svår att ta tag i under kommande år. Många av de delar som finns i planen är saker om på sätt och vis är nya för mig och efter några år med samma jobb kan denna puff vara välbehövlig. Samtidigt känner jag att det motiverar mig i mitt jobb att kunna få konkreta utmaningar som skapar både tänkande och aktiviteter. Det är ju dit vi vill nå med eleverna inom skolan när vi jobbar med feedback till dem. Men tillbaka till frågan om kopplingen mellan den här bloggen och utvecklingsplanen. Det är helt enkelt så att en del i denna utvecklingsplan innebär en ökad aktivitet här och att ha en yta för reflektion kring skolans digitalisering. Mitt mål är att få igång ett ökat flöde som gör det möjligt att mer strukturerat reflektera kring mitt uppdrag som IKT-pedagog och skolans digitalisering och utveckling i övrigt. Om någon annan vill läsa, helt ok. Då tar vi jul och nyår nu och sedan syns vi på andra sidan med löften att infria.

Lärare en till en

Närmare tjugo år jobbade jag som grundskollärare på en högstadieskola och under denna tid har jag upplevt en hel del förändringar inom skolan.

En till en variant 2011

En av de stora förändringarna som har skett är digitaliseringen av skolan. Under min första arbetsdag på högstadiet visade datoransvarig mig hur viktigt det var att gå till startmenyn och sedan klicka på stäng av innan man lämnade den enda dator som fanns tillgänglig på skolans arbetsrum. När jag lämnade samma högstadieskola hade jag varit med om att genomföra en en till en satsning nästan fullt ut. Det där att det var nästan fullt ut är något som jag fortfarande bär med mig. Samtidigt som jag ansvarade för den digitala satsningen på skolan undervisade jag. "Problemet" var att min undervisning låg uteslutande i årskurs nio, de enda eleverna som inte omfattades av en till en. Detta leder till min fundering kring hur en till en skulle förändrat min undervisning. Naturligtvis hade jag möjlighet att jobba digitalt med mina elever även utan att de hade tillgång till egen dator, men jag tror ändå att det hade sett annorlunda ut med egen tillgång till dator för eleverna.
Det finns några saker som jag direkt kan se ur ett pedagogiskt perspektiv som faktiskt skulle förbättrat min undervisning betydligt.

Kommunikation och relationer:
Min förtroendearbetstid som lärare la jag ofta under söndagsförmiddagarna där planering och uppföljning av elevernas arbeten gjordes. Idag hade jag väldigt gärna prövat nya vägar att få detta till en mer kvalitativ till för elevernas lärande. Mitt erbjudande till elevgruppen hade sett ut ungefär så här. "Under följande tider denna veckan finns jag tillgänglig via videokonferens där du kan få feedback på ditt pågående arbete och får möjlighet att ställa frågor för att komma vidare i ditt arbete. Du kan boka in ett femtonminuterpass i min kalender" Om alla elever hade tagit denna möjlighet? Nej det är inte säkert, med det är en mycket intressant ingång som jag skulle velat pröva. I en digital miljö där vi delar dokument och kan delta i samma arbete i realtid oavsett var vi befinner oss skapas förutsättningar för nya former av feedback. Genom att koppla till möjligheten att kommunicera på nya sätt kan vi skapa andra förutsättningar att bygga relationer till eleverna. Relationen till eleverna är en av pedagogikens grundfundament. Ju bättre relation du som lärare har till dina elever ju lättare är det att skapa motivation i elevernas lärande. Om du lyckas bygga en syn där eleverna vet att du alltid vill deras bästa har du kommit en bra bit på väg. Digitala verktyg ger dig en möjlighet att bygga din relation med eleverna på fler ytor än bara det fysiska personliga mötet.

Utvärdering: 
En tydlig skillnad som skulle uppstå nu om jag hade möjligheten att jobba en till en som lärare är att jag hade utvärderat min undervisning i mycket större omfattning än vad som skedde under min aktiva lärartid. Den enkelhet som nu finns när det gäller att utvärdera elevers kunskaper och uppfattningar bidrar till att det är möjligt att genomföra denna typ av aktivitet i klassrummet oftare än tidigare. Att som lärare att tätare följa elevernas kunskapsutveckling gör att jag som lärare får ett mycket bättre utgångsläge för min fortsatta undervisning. Jag får ett underlag som båda kan användas ur den enskilde elevens perspektiv där tätare feedback kan ges, men inte minst viktigt får jag en bild av elevgruppens som påverkar planeringen av min kommande undervisning. Den täthet och hastighet som denna typ av utvärdering kan göras med med hjälp av digitala verktyg skulle innebära en klar kvalitetshöjning av den undervisning som jag skulle bedriva idag.

Elevers delaktiga i varandras lärande:
Under mina år som lärare har jag sett vilken kraft som finns i att använda elever som lärresurser i varandras lärande. Bland annat har jag erfarenhet att jobba med blogg i några klasser där elever när de skriver sina texter även får möjligheten att kommentera andra elevtexter. Förutom denna feedback till varandra skapar det ett synligt lärande för elverna och varje enskild elev får en portfolio där framsteg kan följas. Genom att använda digitala verktyg fullt ut har man idag som lärare en uppsjö av digitala ytor där samverkan mellan elever kan ske. Det som är väsentligt är hur jag som lärare skapar ett klimat som gör att eleverna kan utnyttja den potential som finns. Idag skulle jag som lärare medvetet arbete med relationer för att elever skulle kunna ge varandra konstruktiv feedback.

Kreativitet:
Kreativitet tillhör den gruppen av ord som kan vara svåra att definiera. Här tillåter jag mig själv att definiera det som nya sätt att lösa problem och metoder för lärande. Att gestalta lösningar och beskrivningar på olika sätt för eleverna är något som jag eftersträvat som lärare i övertygelsen att en varierad undervisning är en viktigt komponent. Första gången jag prövade att föra in filmskapande i SO-undervisning var det en ganska komplex apparat att få allt på plats och samtidigt inte låta allt handla om tekniken och förlora innehållet i det område vi arbetade med. Det var lätt att tekniken tog överhand för att det var inte tillräckligt lättanvänt. Om jag idag skulle gjort samma sak vore det enklare att sätta fokus på det som faktiskt ska läras eftersom den teknik som tillgängliggörs genom olika digitala verktyg är så pass mycket enklare. Jag skulle kunna låta elever hitta sina vägar att presentera lösning genom film, podcast, bloggar, hemsidor o s v.

Inkludering
Under min lärartid har jag naturligtvis arbetat med elever som behöver någon form av anpassning i undervisningen. En viktigt del i en sådan anpassning var att eleverna kunde få tillgång till olika former av digitala kompensatoriska hjälpmedel. Att få denna tillgång var ofta en ganska komplicerad process inom skolan, det tog tid och inte alla som var i behov fick denna tillgång. Att jobba i en till en miljö underlättar detta något oerhört. Helt plötsligt, utan en massa utredningar, har alla elever tillgång till digitala verktyg som gör det möjligt att hitta olika vägar till lärande och redovisning av kunskaper. Digitala verktyg innebär bland annat att jag som elev får text uppläst, jag kan få hjälp i mitt skrivande jag kan redovisa genom olika inspelningar o s v.

De punkterna som finns ovan kan kompletteras med flera till, listan kan göras lång, eftersom läraryrket är komplext. Sammanfattningsvis handlar digitaliseringen ur ett lärarperspektiv om att se på vilket sätt den undervisning jag skapar kan förstärkas med tillgången till digitala verktyg. Jag kan känna att jag under de tjugo år jag jobbat som lärare hade en undervisning av god kvalitét. Samtidigt finns det en tydlig undran hur denna undervisning skulle kunna varit ännu bättre i en till en miljö.

Det finns en nyfikenhet hos mig som gör att jag väldigt gärna skulle vilja vara lärare där eleverna har full tillgång till digitala verktyg. Om jag kommer att ta steget att pröva? Vet inte. Vad jag vet är att det är otroligt spännande att stötta andra lärare i deras en till en undervisning.

SETT2015, Fridolin och likvärdighet

Genom att välja styrnings- och ledningsspåret på SETT2015 fick jag ett färdigt program som helt och hållet utspelade sig i sal M12 på Kista-mässan. Programmet var ett upplägg av föreläsningar, samtal, paneldebatter och interaktiv teater. Allt detta hölls samman av André Pops.

De tre teman för årets SETT var Demokrati 2.0, Kollegial lärande och Post-IT.

Först ut var utbildningsminister Gustav Fridolin som i samtal med André Pops beskriv sin bild av svensk skola och den utveckling han vill driva. Utan att överdriva är det en helt annat sätt att både beskriva skolan och vad som behöver göras än vad tidigare utbildningsminister fört fram. När Fridolin får frågan om hur den skola som han vill se ser ut svarar han som han gjort många gånger tidigare “Att det är en skola där varje elev varje dag blir sedd”. Ett bra svar som uttrycker en viktigt grundbult, men jag tycker att Fridolin nu skulle kunna lägga till en kommatering i detta svar och även samtidigt uttrycka alla elevers rätt till lärande.

Gustav Fridolin i samtal med André Pops

I samtalet berörs även det kollegiala lärandet som en viktig faktor för att utveckla lärares kompetens och här pekar Fridolin på tiden, rektors ledarskap och statliga initiativ i samverkan för att lyckas. Med statliga initiativ menar han att Matematiklyftet och Läslyftet är goda exempel på där lärare lär kollegialt.

När det gäller digitaliseringen inom skolan, som jag i detta inlägg väljer att fokusera kring, säger Fridolin att den inte ska vara något som kommer utöver det som görs i skolan, det är dags att lämna tänket med datasalar. Därför skrivs inte digitaliseringen in i olika texter som något som har ett egenvärde, exempelvis nämner Fridolin att om man talar om elevers läsinlärning så är det idag en själklarhet att den sker bland annat med digitala verktyg, det är inget man behöver skriva in specifikt. En av de “faror” som jag kan se vid skolans nu kraftiga digitalisering är att det finns en stor risk att det uppstår digitala klyftor, mellan elever, skolor, kommuner. Här säger Fridolin att det är allas vårt ansvar att bygga över de digitala klyftorna.

Om vi då på allvar ska kunna jobba med den frågan som jag ser som en viktigt del i skapandet av en likvärdig skola i Sverige kommer det att krävas en del saker. Fridolin som utbildningsminister måste släppa detaljfrågor så som mobiltelefoners varande eller inte i klassrummen och istället låta professionella lärare avgöra den typen av frågor. Här känns det som att nuvarande utbildningsminister sitter fast i sin företrädares argumentation. Istället behövs ett genomgripande arbete för att se till att vi inte bygger in ojämlikheter när det gäller elevernas möjligheter att utveckla sin digitala kompetens.

Dagen efter Fridolin och Pops samtal införs på DN Debatt ett inlägg av gymnasieläraren Håkan Danielsson där han för fram uppfattningen att datorerna ska kastas ut ur klassrummet för att eleverna ska lära sig mer. Vad artikeln framför allt visar är Danielssons oförmåga att se den potential som de digitala verktygen kan ha för undervisning, en potential som ligger bortom användandet av datorn som rent anteckningsverktyg. Ur ett elevperspektiv blir Håkanssons hållning djupt problematisk, det bygger in ojämlikheter i vårt utbildningssystem.
Det fanns mängder av skolledare på plats för att lyssna på Fridolin under SETT2015 och säkert var det många av dem som också läste Danielssons inlägg på DN Debatt dagen efter. Som skolledare bör det väckas en hel del tankar kring båda dessa saker. Om vi ser till debattinlägget i DN så finns det ett klart skolledarperspektiv på detta: Hur förhåller vi oss till lärare som fortfarande inte har lämnat frågan om de digitala verktygen ska användas i undervisningen? Vi har den viktiga frågan hur de digitala verktygen ska användas för att förstärka pedagogen att jobba med nu, samtidigt ger Håkansson uttryck för att en del inom skolan fortsatt sitter fast i frågan om.

Jag ser en klar risk i dagens skolsverige att den pågående digitaliseringen kommer att bygga in klyftor och skapa en ojämlikhet. Det finns lärare, skolor, kommuner som på ett seriöst sätt arbetar med digitaliseringen av undervisningen och sedan finns det de som fortsatt sitter fast i frågan om. Att fortsatt undervisa våra elever utan att på allvar ta in den digitala demensionen kan för att låna John Deweys ord leda till ett "framtidsrån": "If we teach today´s students as we taught yesterday´s we rob them of tomorrow".